Ett moln i byxor eller en författare i shorts

Jag hade alltid näsan i en bok, eller pennan i en skrivbok, när jag var barn. Någon gång ska jag ha sagt att jag ville bli ”författare och börshaj”. Under resans gång fastnade jag emellertid ett tag i matematikspåret och blev naturvetare i gymnasiet.
Jag fortsatte att skriva — alternativet fanns inte.
Som om vi hade lite att göra bestämde jag och några kompisar oss för att läsa en kvällskurs i ryska i ettan i gymnasiet, men blondinen i mig hade börjat vakna, och skrek: ”Spring hem i tid till Beverly Hills 90 210!” Någonstans där bytte mitt liv kurs en aning och jag kom på att det var ju fotomodell jag skulle bli. En fullständigt lysande idé för en smått introvert naturvetare att gå omkring i baddräkt i några av de mer kända skönhetstävlingarna (helvete, vilket dumt påfund med sådana, sett såhär i backspegeln). Jag hade inte stått på en scen sedan jag och en kompis fick för oss (sedan hon fick för sig, heter det) att vi skulle klä ut oss till Elvis Presley och Shakin’ Stevens och dansa för hela skolan i högstadiet. Och det var ju inte riktigt samma sak. Jag fixade i alla fall ihop en fotoportfölj och en av de större agenturerna hörde av sig för en intervju. Jag åkte aldrig dit. Det är nog ett av de mer lyckade besluten i mitt liv.
Jag fortsatte att skriva — alternativet fanns inte.
Efter gymnasiet pluggade jag företagsekonomi. Och litteraturvetenskap, fram till kaklet: Dostojevskijs poetik. Och jag var galen i Vladimir Majakovskij och Pär Lagerkvist. En helt ny värld öppnade sig för mig, både den litterära och den akademiska. Jag undervisade en termin i epik samt barn-och ungdomslitteratur på Mitthögskolan, numera Mittuniversitetet, medan jag skrev uppsats. Därefter började jag jobba på Handelsbanken. Parallellt med jobbet pluggade jag Kreativt skrivande. Efter några år avancerade jag till min drömtjänst inom det ekonomiska området: placeringsrådgivare. Jag satt framför dubbla skärmar med telefonluren i handen (ja, en riktig lur — jag hatar headset) och handlade i aktier och optioner. Räknade på människors innehav och pension. Närmare ”börshaj” än så har jag inte varit. Hittills.
Jag fortsatte att skriva — alternativet fanns inte.
Jag var haikufantast vid den tiden och blev publicerad fem sidor från Tomas Tranströmer i antologin Svensk haiku (Trombone förlag, 2009). Jag vet inte hur många gånger jag har bläddrat mellan oss, de tunna arken, konstaterat hur nära vi var varandra. Och fjärran från varandra.
Bokstäver, siffror, jag bollade dem. Varvade, försökte hitta plats till båda delar. Verkliggjorde mitt författarskap med planer för företagsstart under föräldraledigheten. Började skissa upp mål. Kämpade vidare, och ganska precis 30 år efter att jag spretade fram mina första dikter på papper dök möjligheten upp. Jag skrev min första memoarbok/fackbok tillsammans med Helena Ekholm och Stig Wiklund.
Precis när jag var i sluttampen av den första boken kom det nya erbjudandet: att skriva bok till Anna och Johan Olsson. Skulle jag säga upp mig från jobbet på banken efter drygt ett decennium som anställd? Jag hade varit tjänstledig länge, det fanns ingen återvändo. Jag måste bestämma mig. Samma höst opererade jag mig för malignt melanom. Två gånger. Vi bodde på en byggarbetsplats, vår son var två år och gick ännu inte på dagis, vi hade köpt en hyresfastighet som krävde skötsel, administration och ekonomiska beslut. Den julen pajade magen, jag orkade inte ens gå till soptunnan (märkligt att det alltid är folks referens, även min).
Jag lyckades skriva färdigt boken i kaoset, familjen fixade all markservice. Fick besked om att cancern inte spridit sig. Mådde allt bättre. Lägenheten blev klar. Jag sa upp mig, med familjens stöd. Som hjälp till att fatta beslutet fanns också min vackra kusin *DaenerysTargaryen❤️* som inte finns längre. Hon lärde mig att livet är kort, att om jag ska göra något måste jag göra det nu, inte senare. Jag saknar henne.
Jag fortsätter skriva — alternativet finns inte.
Till veckan fyller jag fyra nolla. Jag trivs som fan med livet och mår bättre än någonsin.
 Sara20år
Tjugo år.
SaraHemsida
Tjugo år senare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>